Jag fick ett rekommenderat brev nu i veckan. Håkan kunde inte hämta det och jag är här i Tucson, så jag skulle inte få veta vad det var förrens jag kom tillbaka till Sverige. Idag plingar min storebror på msn och frågar om jag vet vem " XXX Jansson" är. Det visste jag inte. Tydligen så var detta brevet jag fått en kallelse till min farfars bouppteckning då han avlidit den 29 november iår.
Till saken hör att pappa har aldrig träffat sin egen pappa så jag har således inte haft någon kontakt med min farfar heller. Nu har han ställt skorna och vi är efterlevande arvingar, jag och min bror.
Jag tar just nu för givet att det är vår farfar då det är den enda släkting på pappas sida som är/var vid liv. Och eftersom det rör sig om min bror och mig så måste det vara så. Efter lite snokerier på eniro.se så hittade jag honom i Lidingö, och verkar inte stå med någon fru. Hm hm....
Jag kan inte låta bli att undra hur han levde, vem han var och vad han kände inför det faktum att han hade en son och barnbarn som han aldrig fick träffa.
Bouppteckningen är i slutet av januari i Stockholm, jag skall inte gå och inte heller min bror, ganska så onödigt eftersom vad vi får eller så kommer med brev på posten ändå. Har vi tur i oturen här nu så kan det trilla in en slant.
Vi kan väl hålla en tumme för det? Så har min farfar bidragit till något gott i mitt liv.
Undrar vad pappa skulle ha sagt om detta. Ja, anledningen att vi står på tur för att ärva är väl för att pappa har gått bort, annars skulle väl allt ha gått till honom.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar